Benbefjädrade dvärghöns (Sabelpoot)

Rasen "Benbefjädrade" är en urdvärg, det vill säga att den inte har någon stor motsvarighet.

Kärt barn...

De små bedårande hönsen har genom århundraden omnämnts med många namn. De har bland annat gått under namnen Mille Fleur, Benbefjädrade dvärghöns, Engelska trädgårdshöns, Fotbefjädrade, Booted bantams (stöveldvärgar) och Sabelpoot (namnet hänvisar till de sabelformade hasvingarna). Alla är de namnet på samma ras.

När det gäller namnet Mille fleur, som de oftast kallas i folkmun, så är det egentligen inget rasnamn utan en färgbeskrivning som på franska betyder tusen blommor.

Namnet benbefjädrade är klart missvisande då det är många raser som har benbefjädring. Det mest riktiga namnet i dag torde vara Sabelpoot, vilket den också heter i flera länder i Europa. Mina förhoppningar är att de även skall få det namnet i Sverige i framtiden.
 

Gammal ras

De Benbefjädrade dvärghönsen rankas som en av de äldsta raserna bland dvärghöns. De härstammar troligtvis från Sydostasien men säkert får vi nog aldrig veta. Det sägs att de levde på Himalayas sluttningar och att den rikliga fotbefjädringen utvecklats som någon form av snöskor. P g a detta borde man också kunna utgå från att de är en härdig ras som klarar kyla och snö bra. Jag hade gärna sett dessa små höns glida runt och åka skidor på snön. Det hade varit en syn det.

Benbefjädrade har funnits avbildade på målningar sedan 1600-talet. Det finns en tavla målad 1639 av en holländsk konstnär som föreställer två ljust flerfärgade dvärghöns med benbefjädring. Man tror också att det är benbefjädrade som omnämns av författaren Columella, redan 60 e.Kr, där han skriver om dvärghöns med anmärkningsvärd fotbefjädring i sitt verk "De rerustica".

Både Tyskland och Ryssland är två länder där gamla anteckningar nämnder dessa vackra dvärghöns. I tysk och engelsk litteratur omnämns de i mitten på 1800-talet som trädgårdshöns. 1883 ställdes Benbefjädrade dvärghöns ut på både Tysklands och Englands stora Landstutställningar. Namnet Benbefjädrade Mille Fleur fick rasen därefter.

Utvecklingsländer i Europa

Holland, Belgien och England är länder som nämns, Tyskland har tagit fram ett flertal färger. Danmark och Schweiz är också länder med många duktiga uppfödare.

När rasen kom till Sverige är det däremot ingen som riktigt vet men gissningsvis har de funnits här redan sen början på 1900-talet. På både 50- och 60-talet var rasen mycket populär och kunde ständigt ses på våra utställningar. Vid den tidpunkten fanns det i Sverige utmärkta stammar av framförallt de röda och gula färgteckningarna. Idag så har tyvärr intresset för rasen minskat och det är därför sällan vi får se dessa skönheter på utställningar i något större antal. Kvalitén på rasen skiftar också stort och många djur kan inte uppnå rasstandardens mått.
 

Fler uppfödare i Sverige efterfrågas

När kommer vi att få se fler uppfödare av rasen i Sverige? För att hålla liv i våra avelsstammar krävs det fler uppfödare av rasen. Många djur som finns i Sverige i dagsläget lider av inavel som bland annat resulterar i dålig benbefjädring, bleka och outvecklade färgteckningar och  kala skulderpartier. I Europa finns ett stort antal uppfödare med många vackra färger och teckningar vi ännu inte sett i Sverige.

Själv hoppas jag kunna vara behjälplig för att hålla rasen vid liv och förmedla fina avelsdjur.

Många skimrande färger

Visste ni om att de benbefjädrade dvärghönsen finns i hela 50 olika färger och teckningar runt om i världen? Detta om man räknar med alla varianter som är Fotbefjädrade som t. ex Ukkelse, Ewerberg och Ruhla då alla dessa olika raser hör till samma familj och de alla har sitt ursprung ur rasen Sabelpoot.

Ett stort tack till Jørn Clevin för alla bilder jag fått skickat till mig för att göra detta stora fotogalleri möjligt. Tack!

Fotogalleri på de olika färgvarianter som finns. - Porslinsfärgade - Enfärgade - Fläckiga - Övriga färger	Foto: J.Clevin, Danmark
Foto: Sabelpoot	Foto: Sabelpoot
Foto: Sabelpoot	Foto: Sabelpoot

Enligt skandinavisk standard

Benbefjädrade dvärghöns är idag erkänd i dessa färger i Sverige: vita, svarta, gula, pärlgrå, tvärrandiga, svart/vitfläckig,  pärlgrå/vitfläckig, vit/svart colombia, gul/svart colombia, guldhalsad, silverhalsad, silver svart porslinsfärgade, guld svart porslinsfärgade, isabell porslinsfärgade, citron svart porslinsfärgade, guld vit porslinsfärgade, guld blå porslinsfärgade och svart silverbröstad.

Tuppen väger ca 750 gram medan hönans vikt är något lättare, 650 gram. Äggens vikt är 35-40 gram. Skalfärgen är cremefärgad till vit.

Rasbeskrivning

Den typiska idealbilden av en benbefjädrad dvärg skall vara en bred och kompakt dvärghönsras med väldigt stolt hållning. Den kan verka något lågställd p g a den kraftiga benbefjädringen och hasvingarna. En av kardinalpunkterna är just deras enorma benbefjädring. Bröstet ska vara högt, framåtvälvt, brett och väl rundat. Ryggen är bred och kort, i konkav linje mjukt stigande mot stjärten och en aning bakåtlutande. Sadeln bred med tämligen långt sadelhäng (gäller främst tuppen).

Huvudet är medelstort liksom kammen som är en upprättstående enkelkam med ca 5 regelbundna taggar. Röda, ovala till mandelformade öronskivor. Haklapparna ska vara knappt medellånga, väl avrundade. Ögonen ska vara orangeröda till rödbruna, näbben tämligen kort, kraftig och blåaktig.

Ben och tå (mitt och yttertår) skall vara kraftigt befjädrade, samt vara skifferblå.

De benbefjädrade dvärghönsen (Sabelpoot) finns både med och utan skägg.

Fel att se upp med

Det är inte alltför ovanligt att de på yttertårna saknar tånaglar, detta räknas dock ej som något fel enligt standarden men man bör i sin avel eftersträva att även yttertårna förses med naglar.

Kala skulderpartier är ett resultat av inavel. Detta är något som främst kan ses på färgen Isabell porslin.

Benbefjädring

Det troligtvis största problemet man stöter på i avelsarbetet med de benbefjädrade dvärghönsen är att få en kraftigt utvecklad benbefjädring med långa fjädrar. Benbefjädringen är ju trots allt en av deras kardinalpunkter. Befjädringen ska vara sabelformad och vinkelrät uppåt, utåt.

Man bör alltid sträva efter att hålla så rent och torrt som möjligt hos djuren för att minska risken för nedslitning av benbefjädringen. Trots detta har man kunnat iakttaga en viss skillnad hos olika linjer, då vissa djur verkar slita ner befjädringen mycket trots gott underlag medan andra behåller sin kraftiga befjädring trots sämre underlag att gå på. Varför det är på detta viset har man ännu inte lyckats lista ut.

Duktiga äggläggare & mödrar

De benbefjädrade dvärghönsen har en imponerande värpförmåga trots att de är små. De lägger i snitt 180 ägg om året och liksom de flesta raser så tar de en paus i äggläggandet under en period på vintern. Rasen ruvar mer än gärna och de tar väl hand om sina kycklingar men kycklingarna är också lätta att maskinkläcka och föda upp utan höna.

De tar väl hand om sina kycklingar och skyddar dem med en imponerande beslutsamhet. Deras tillgivenhet gör dock att husse och matte också kan få en glimt av kycklingarna.

Beteende

Som ni säkert förstår är de benbefjädrade dvärghönsen mina personliga favoriter och en beskrivning av deras beteende och psyke innefattar en stor del av det som jag tycker gör dem speciella.

De är väldigt nyfikna vilket gör dem till duktiga fodersökare. Trots en begränsad avelsstam i Sverige blir de sällan sjuka och är allmänt pigga utan att för den skull vara nervösa.

De är väldigt sociala höns och blir snabbt tillgivna. Deras nyfikenhet i kombination med att de litar på husse och matte gör att de allt som oftast springer runt benen på oss när vi är ute och pysslar och pratar hela tiden med sina karakteristiska små läten. 

Hönorna är modiga, intelligenta och knyter lätt an till matte & husse

Tupparna är väldigt beskyddande både mot sina hönor och kycklingar och bidrar till en tydlig samhällsstruktur. De är mycket observanta på eventuella faror omkring sig. Tuppen respekterar matte & husse och aggressiva djur är mycket ovanligt.

Varför benbefjädrade dvärghöns?

Denna lilla hönas skönhet och tillgivenhet gör att det är en ras man lätt förälskar sig i vare sig man är en erfaren hönsfarmare eller en nybörjare som står i begrepp att skaffa sina första höns.

Deras tillgivenhet, nyfikenhet och söta små läten gör det till en perfekt ras om man är ute efter en ras som inte bara är vacker och som ger husse och matte så mycket mer än bara ägg.

Jag vill å det varmaste rekommendera benbefjädrade dvärghöns både som sällskapshöns och till intresserade uppfödare. Med denna presentationen hoppas jag på att väcka intresset för denna förtjusande ras som jag absolut tycker att vi borde få se mer utav både hemma hos folk och på våra hönsutställningar runt om i landet.